Framgångens sötma!

Hé går framåt!

Har lyckats producera en väldans massa text på båda mina projekt den här veckan. Det känns som en sagolik befrielse att jag äntligen är något så där i kapp med mitt skrivande igen. Tänkte inte göra så mycket mer idag, har hållt på hela dagen med bok projektet så jag är ganska trött i bollen så att säga.
Men imorgon är en ny dag, och då är det först och främst May the Sun shine upon your road, som gäller. Har en hiskelig massa handskriven text att skriva in i word, jag vill nämligen hemskt gärna slänga ut kapitel tre denna veckan. Känns som om mina arma läsare har fått vänta länge nog nu, då det är mer än en månad sedan jag sist uppdaterade... vilket märks på mina läsar siffror. Dock har jag ändå nya läsare i tre nya länder, det känns uppmuntrande med tanke på att jag inte har gjort någon som helst promotion för storyn de senaste veckorna. Kul!

Har nu läsare i 27 länder runt om i världen... ganska omskakande när man tänker efter lite...! Det hade jag aldrig trott, helt ärligt, och jag nyper mig armen varje gång jag kollar min statistik för att kontrollera så att jag inte drömmer. Särskilt när jag får nya reviews och varenda en är POSITIV, inga sågningar så långt ögat kan nå.
Så det här med att börja skriva på engelska istället för svenska har verkligen varit ett lyckoskott för min del. Kanske kan tyckas vara en självklarhet med tanke på att engelska är ett världs språk, men vad som inte är fullt lika självklart är att få så många läsare på en sida med flera hundra tusen storys upplagda!
Så för att inte tappa mina läsare så blir det jobb med den storyn pronto!


En annan nyhet är att det inom en vecka eller två kommer att läggas upp en teaser på mitt och Kajas bokprojekt på min/vår engelska blogg!
Missa för allt i världen inte detta ypperliga tillfälle till inblick! Ni finner länken till den engelska bloggen under: Visa hela min profil ---> mina bloggar.



//Monie

Det går framåt trots oandade förhinder!

Japp igår fick jag skrivet hela två sidor i word på det nya bok projektet som jag och Kaija håller på med.
Vi hade bestämt att vi skulle försöka skriva ner en del bakgrunds information om våra respektive karaktärer. Kaija har en kvinnlig karaktär och jag en man, så med dagen inplanerade möte i åtanke skrev jag så att tangenterna glödde. Vilket visade sig vara en väldig tur, för idag har jag inte haft en chans att skriva något alls.
Dels vaknade jag med en extrem huvudvärk som trots idoget intag av både värktabletter och kaffe inte har behagat gå över. Sedan ringde dotras dagis på förmiddagen och meddelade att hon gått och blivit sjuk, så det var bara att hämta henne och ringa till läkaren. Hon har varit kass i magen ett bra tag till och från nu, och idag fick jag nog.
Så efter läkarbesöket var det inte mycket mening att försöka få något gjort, eftersom hon självklart mådde dåligt och behövde både mig och sambon.
Och självklart fick jag skjuta på mötet med Kaija idag, där vi skulle gått igenom vad vi gjort sen förra onsdagen. Onsdagar är våra skriv-mötes dagar, där vi har väldigt roligt och får massor gjort.

Men jag ligger i alla fall i linje med planeringen och inte efter!
Vilket känns skönt.

Nu ska jag gå och lägga mig innan jag trillar ur min fina kontorsstol som jag fått av min kära väninna.

//Monie

Nytt projekt på g! :-)

Japp, då har jag börjat med något för mig helt och totalt nytt. Nämligen att skriva en roman ihop med en person till, d.v.s. co-authoring.
Detta har jag naturligtvis hört talas om innan, men jag har aldrig läst något skrivet av fler än en författare. Men nu ska jag alltså skriva ihop med en människa som betyder oerhört mycket för mig. Hon är så att säga min själa syster, vi tänker och fungerar väldigt lika vilket ju är en förutsättning för ett lyckat samarbete av denna vanskliga sort.

Vi ska skriva romanen på engelska, för både min och hennes engelska är bättre än vår svenska. Jag har skrivit i hela mitt liv, hon har inte det men har ett grymt målande sätt att beskriva saker på, så jag tror absolut att hon kommer att kunna skriva.
Hur vi ska lägga upp arbetet har vi inte helt gjort på det klara än, men vi har i alla fall var sin "egen" karaktär att jobba på. Jag har en man, och hon en kvinna.
Storyn är fiction, och precis i våran smak.
Pirater, fight scener, intriger och självklart kärlek.

Fördelen här är att hon är grymt påläst om det mesta inom detta ämne, och hon är dessutom kunnig i både kampsporter, stagefighting och div. vapen.
Medan jag är mer insatt i hur man skriver målande (i och med att jag ju gör det och har gjort sen jag lärde mig skriva), hur man får en scen att funka etc.
Så detta samarbete ska bli så väl skit kul, som väldigt lärorikt för oss båda.

Det ska bli spännande att se hur vi lägger upp jobbet med skrivandet för att få skriftspråket att bli ett och samma. Men jag har gjort mina efterforskningar, och det bästa är att bägge skriver och redigerar varandras jobb, och på så sätt får språket att flyta ihop och låta som en författare.
Hur detta kommer att fortskrida vete tusan än så länge, men det ger sig under arbetets gång. Det viktigaste är att samarbetet funkar, och att ingen känner sig överkörd för då är det klippt!
Men vi kan varandra väldigt väl, vet varandras gränser och sätt att tänka. Så jag tror inte det blir några problem som vi inte kan lösa.
Dessutom ska vi ses en gång i veckan och jobba med papper och penna, dela upp kapitel utefter vem som är mest lämpad för att skriva om just det som kapitlet ska handla om etc.

May the Sun shine upon your road, fortskrider i stilla mak.
Har fortfarande inte kommit jätte långt på tredje kapitlet, men är gott och väl snart halvvägs. Har dock gott om läsare och har nu hela 9 reviews, och alla är positiva! Vilket självklart gör mig jätte glad, och det är inget jag hade väntat mig!!! Jag hade väntat mig både ris och ros, men har bara fått rosor. Helt fantastiskt. Ska lägga upp länken här på bloggen så fort jag har klurat ut hur man gör, jag lovar.
Och snälla ni, läser ni den lämna gärna en review, det betyder så oerhört mycket för mig!

Ha en fortsatt lovely långhelg

//Monie

Skrivlös vecka.... :-(

Japp... då har det gått en hel vecka utan att jag har skrivit ett enda ord. Känns inge kul kan jag säga... inge kul alls...
Detta kan jag tacka min sjukdom för, eftersom jag inte har någon energi kvar till något alls efter en arbetsdag på 4 timmar... räknar man med den tid det tar för mig att ta mig till och från Iris Hadar (Järntorget), så är jag utanför huset ca 5 1/2 timme per dag. Och trots detta så orkar jag inget mer den dagen, i alla fall inget där hjärnan måste vara med. Visst, vissa dagar orkar jag laga mat, men det är i stort sett allt.

Detta är SKIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIT på ren svenska, för som författare med läsare som vill ha nya kapitel innan de glömmer min existens, är detta oacceptabelt.
Och då har vi inte nämnt vad detta gör med mig och min själ... jag mår dåligt av att inte kunna skapa. Känner mig som en bråkdel av mig själv när jag inte kan skriva... resten känns dött... det är fruktansvärt.
En sak var väl när jag hade skrivkramp, och verkligen inte kunde skriva... men nu har jag inte det, jag vill och har inspiration etc. Men hjärnan är totalt borta... det som så fint kallas för hjärndimma fyller hela skallen.

Detta är fan värre än skrivkrampen... känns som om jag fått armarna amputerade!
Förr kunde jag i alla fall producera en hiskelig massa bullshit, nu kan jag inte ens det... Jag kan inte skriva alls, inte ett ord!!! Varken bullshit eller annat...!

Så vad göra?
Hur göra för att orka, för att lätta på dimman?
Mycket intressant fråga... som jag idag inte har något svar på.
Visst, jag är ledig på from onsdag och resten av veckan tack vare röda dagar etc.
Då är min förhoppning att hjärndimman ska lätta lagom till fredagen i alla fall.
Målet är väl att försöka avverka i alla fall halva kapitel 3 under nästa vecka, så kanske jag kan lägga ut det hela innan månaden är slut... :´-(

Fan det går för långsamt...
Men det är inget att göra ju, jobba måste jag ju och att mitt skrivande då blir lidande verkar inte vara mycket att göra åt i dagsläget. Hur jävligt det än är...

//Monie

Avslag.... :-(

Jaha, då har jag fått besked från Manusutbildningen... och jag gick inte vidare till steg två vilket innebär att jag inte var bra nog denna gången.
Visst fan är jag besviken... något annat kan jag inte säga.
Men jag tänker inte begrava mig för det, utan väljer att sätta mig över mina upprivna känslor och se det som att det tydligen inte var meningen...

Men bara för sakens skull kommer här ett icke sensurerat stycke, så för er som är känsliga, hoppa över!!!! BE WARNED!

HELVETES JÄVLA SKIIIIIIIIIIIIIIIIIIIT!!!
Satans helvete... jag hade så gärna velat gå den där linjen, men icke.

Så då var det över, nu kan ni fortsätta att läsa vidare...
Vad ska jag då göra framöver?
Jo, jag ska försöka jobba så mycket jag orkar, och självklart fortsätta att skriva.
Eftersom det nu inte blidde något med Broby Grafiska, så har jag ju all tid i världen att satsa på det som jag tänkt göra efter utbildningen. Nämligen skriva ett manus på engelska och skicka till manustävlingar i USA.
Och fortsätta skriva på May the Sun shine upon your road.

Det har inte blivit något skrivet på ett tag, jag är för trött i huvudet för att tänka, inspirationen finns där, men mitt ordföråd blir lika med noll när jag har hjärndimma. Så jag har inte kunnat skriva hur gärna jag än velat, men med justering av min arbetstid så kanske dimman lättar och jag kan börja skriva igen.
Hoppas det, för i denna "hour of dispair" känns det som min enda räddning faktiskt...

Som sagt så vägrar jag att deppa ihop över avslaget, men idag tänker jag tillåta mig att må SKIT rent ut sagt. Sörja so to speak...

//Monie

Läsare från 23 länder!

Länge sen jag skrev något här nu IGEN!
Attans också, jag som satt upp som mål att skriva i alla fall ett inlägg om dagen. Men så vill jag inte enbart skriva pladder heller, vilket det finns risk för att detta inlägget kommer att låta som.
Det har egentligen inte hänt så mycket på skriveri fronten de senaste dagarna, har helt enkelt inte hunnit eller orkat skriva. Jag har ju påbörjat ett projekt genom arbetsförmedlingen, så jag är jätte trött i huvudet när jag kommer hem. Även om det är jätte trevligt och korta dagar (3 timmar zu sammen), så märks det ändå att jag gör mer än jag brukar...
Inte så att jag inte kan hantera det, men det känns i huvudet mer än jag hade trott.
Detta påverkar naturligtvis min koncentrationsförmåga, och därmed också mitt skrivande.

MEN, jag lyckades i alla fall producera två handskrivna sidor igår, och även om språket inte är så bra som det brukar, så är jag ändå ganska nöjd med resultatet.
Jag jobbar ju på det enligt mången tyckare "onödiga" sättet att jag skriver först för hand, i badkaret. Och då låter jag tankarna flöda helt fritt, sedan låter jag det ligga och "mogna", och när jag väl sedan sätter mig vid datorn för att skriva in det i word så korrigerar jag texten efter smak och tycke. När sedan hela kapitlet är klart, så går jag igenom det ytterligare en gång för att kolla om det är något som blitt fel eller som jag vill ändra i sista sekunden.
Är allt ok, så lägger jag ut det.
Sedan är det upp till er kära läsare att bedömma om det faller er i smaken.
Vet inte hur många av er som läser denna blogg som även läser "May the Sun shine upon your road", eftersom jag inte får så många kommentarer, vare sig här på bloggen eller på http://www.fanfiction.net/~immelethlegolas

Det vore hur som haver väldigt trevligt att få reda på det, för på statistiken på fanfiction.net står det att jag har haft 12 unika besökare från Sverige, vore kul att veta vilka.
Och allt som allt har jag haft 167 unika läsare på 18 dagar och från 23 länder!

Det är ganska mäktigt! Nu förstår jag de som säger att det lätt blir beroendeframkallande att skriva för "publik".
Jag tycker att det är det roligaste som hänt mig på skrivarfronten, och det är inget jag planerar att sluta med på VÄLDIGT länge.

Nu ska jag iväg, så här slutar jag med detta inlägg!

//Monie

Då återstår bara väntan...!

För nu är äntligen kapitel två på May the Sun shine upon your road publicerad!
Måste erkänna att det är en mer pirrigt nu än första gången, för då hade jag inga läsare som hade något jag tidigare skrivit att jämföra med.
Nu är det andra delen i historien som ska sväljas och tyckas till om, i alla fall hoppas jag att det tycks till om´t, det kan man aldrig veta.
Har ju inte så många rewievs ännu, så jag vet ju egentligen inte vad människor därute tycker. Önskar att fler ville ge konstruktiv kritik, det är nyttigt!

Vissa författare på sidan har flera hundra rewievs på sina storys, och jag undrar i mitt stilla sinne hur de lyckas med detta konststycke? Förvisso har de legat ute ganska länge, men dock. Här kommer vi onekligen till den delen av mig som är extremt otålig... för min starka vilja och kärlek till skrivandet till trots, så är jag väldigt otålig när det är något jag är vill. Eller undrar över...
Andra gånger kan jag vara hur tålmodig som helst, oavsett hur nyfis jag än må vara. Som med mitt skrivande, även om det kliar i fingrarna att publicera en story (i detta fall kapitel 2) så gör jag det ICKE förrän jag är mer än nöjd med resultatet. Här tolereras inga halvmesyer! Antingen gör jag det efter absolut bästa förmåga, eller inte alls, that´s it!
Men sån är jag å andra sidan med allt jag gör, det värsta jag vet är halvdant utförda arbeten (läs under detta allt från faktiska arbeten, som disken eller annat). Kalla mig gärna perfektionist ni som känner mig, och även ni som inte gör det. Hellre det än slarver!
Men missförstå mig inte här snälla, jag dömer ingen annan som inte är som jag. Enligt min mening är det upp till var och en hur de vill ha det omkring sig, bara jag får lov att göra saker utefter min "perfektionistiska" stil.

Nu svävade jag iväg från ämnet känner jag... också ganska typiskt mig!
Så då, väntans tider står uti min farstu och jag håller andan!

//Monie

Vad tusan nu då????

Se på fan... det har lossnat!
Hur otroligt det än må vara för mig, detta trodde jag aldrig ska jag villigt erkänna, men idag går skrivandet hur bra som helst igen!
Och vilken lättnad, jag vart riktigt orolig där ett tag att jag skulle ha problem en längre period. Kan denna vändning kanske bero på stödet från mina fantastiska vänner, som läser denna blogg och säger precis rätt saker till mig? Jag skulle tippa på det.

Så tusen, tusen tack mina vänner, ni anar inte vad ni betyder för mig!!!

Hur som haver så verkar det som om jag kanske har något att publicera inom en dag eller högst två. Det flyter helt enkelt på, blir bättre än förväntat, och det är inte många meningar kvar innan kapitel 2 är klart.

Tänkte bara låta er veta ;-)

//Monie

Inte mycket gjort tyvärr...

Så här är det med Myalgisk Encefalomyelit, vissa dagar funkar inte skallen alls och man är så trött att man bara vill sova. Jag har befunnit mig i en slags verbal koma de senaste dagarna, så att skriva har inte ens varit att tänka på.
Detta plågar mig mycket, särskilt som jag hade en sån underbar skrivar dag i förra veckan när allt bara flöt... Men, men... nu är det som det är och allt jag kan hoppas på är att det släpper snart. För jag vill verkligen publicera del två på min engelska fanfiction novell. Det har blivit som ett rus, ett positivt, underbart rus att veta att människor läser det jag skriver.
Min enda önskan är att de skulle kommentera oftare, det finns inget som lyser upp min dag mer än det. Konstruktiv kritik är grymt!
Jag har inga illusioner om att alla som läser May the Sun shine upon your road gillar den, men eftersom jag enbart har två kommentarer än så länge, och de är possitiva så utgår jag från det.

Hur som haver, detta inlägg blir inte så långt som det brukar bli, för jag är trött och seg i bollen. Vill bara med detta inlägg säga, att det kanske dröjer innan jag skriver här också. Men snälla stå ut med min frånvaro, och ge inte upp hoppet om denna förvirrade författare, för det kommer mer. Jag lovar!

//Monie

Okej, jag erkänner.....!

Jag kryper skamset och med blicken i marken till korset, biktar mig eller kalla det vad ni vill. Men idag har det inte gått så bra med mitt författande som jag hade hoppats på efter gårdagens succé. Jag har väl på sin höjd klottrat ner några ynka handskrivna rader men inte möe mer än så. Dock, och här kommer det hör och häpna: Jag är nöjd ändå!
För att jag faktiskt har läst och kommenterat andra i hopp om att bli sedd genom det, tagit en alldeles förträfflig promenad med min granne, och håller för tillfället på att laga fisksoppa och baka källarfranska. Så dagen har börjat ganska bra ändå måste jag medge. Och med tanke på allt jag fick gjort igår, så har jag enhälligt beslutat att ge mig själv en break idag. Funkar det inte så funkar det inte, men världen snurrar stilla vidare i sin bana ändå.
Och jag överlever!

Men jag har inte gett upp hoppet om att få än mer skrivet under de timmar som återstår av dagen innan jag kring 23 snåret faller i min sedvanliga koma. Kan jag inte skriva innan kvällningen, så får jag göra som jag brukar och sätta mig i det rum där min inspiration brukar flöda, i badrummet i ett varmt bad!
Ja jag vet... det är knepigt, men jag är en knepig människa vars inspiration flödar just i takt med badvattnet. Vad ska jag göra? Jag har alltid haft bäst inspiration och koncentration i just badrummet, ända sen barnben. Har ingen aning om varför, och vet inte om det skulle vara så hälsosamt för mig att gräva i detta? Kanske kommer fram till ruskiga saker som helst bör stanna i det fördolda...

Hur som haver, skam den som ger sig!

//Monie

Det går fin fint ju!

Japp, idag satte jag mig och skrev strax efter 12, och satt som klistrad vid skärmen fram tills 17 snåret när dotra kommer hem.
Kan ju lungt säga att det blidde en hel del gjort, vilket känns extremt skönt. Har ju inte haft en ärlig chans att skriva på hela veckan so far, och det har känts jobbigt då jag äntligen fått tillbaka skriv vanan igen. Det har kliat nått helt hysteriska i fingrarna, och jag har haft aningens stress syndrom då mitt "arbete" känns så viktigt för mig. Att skriva är liksom mitt liv, trots att jag ännu inte tjänar ett nickel på´t. Men det kommer, det är jag helt övertygad om, annars hade jag väl knappast slitit mitt hår för att lyckas skriva bra fiction.
Men så har jag mitt andra kall, och det är det arbete jag utför för patientföreningen som jag är medlem i. Det är ett lika viktigt hjärte projekt för mig som mitt skrivande. Vete tusan om jag hade mått så bra idag om jag inte haft flera likasinnade omkring mig, som vet hur jag känner mig med jämna mellanrum. Tack till er alla!!!

Hur som haver, jag har avverkat en hel sida på "May the Sun shine upon your road" idag, och bokstavligt suttit med 6 olika ordlistor och en synonym ordbok framför mig (online naturlisch). Mycket av mitt arbete handlar ju om att uttrycka mig på ett språk som jag visserligen behärskar ganska väl, men som ändå inte är mitt modersmål. Detta i sig gör ju att det blir lite trixigt då jag vill uttrycka saker som jag inte alltid har rätt ord för.
Att jag sedan väljer att försöka skriva med anknytning till gammel engelska dessutom, gör att jag mången gånger sitter och river skallen "blodig". I alla fall blir det en hel del tankeverksamhet och översättningar hit och dit. Och när jag sedan trots allt inte blir tillfredsställd med resultatet, så är det synonym ordboken som gäller. Och då blir det plötsligt än mer "grekiska" innan jag hittar rätt ord för rätt känsla, ansiktsuttryck eller vad det nu kan röra sig om.

Men det är trots allt såååå värt det.
Av flera orsaker, dels så är det skit kul på ren svenska, och dels lär jag mig en mängd nya ord och vidareutvecklar min engelska kunskap.
Allt jag vill nu är att bli klar med kapitel 2 så att jag kan publicera.
Jag har ALDRIG haft en läsarkrets förut, och nu när jag har en så känns det plötsligt så mycket viktigare att verkligen göra ett riktigt bra jobb. Och att publicera inom en något sånär rimlig tidsrymd så att jag inte blir helt bortglömt i vimlet av andra helt fantastiska "hobby författare" som finns på fanfiction.net
Jag blir helt förundrad över hur grymt duktiga många av de som jag läser är... det är helt makalöst att dessa människor inte satsar mer på att försöka leva på sin talang.
Jag är helt övertygad om att flertalet av dem skulle kunna bli publicerade utan tvekan, för den kvalité som deras verk håller är enorm. Både berättar mässigt och språkligt. Och en del av dem har lagt ut över 50 noveller på typ 2 år!!!
Fattar inte hur de gör ärligt talat, och utan att tappa kvaliten i den skrivna storyn. Fantastiskt!

Nu ska jag inte mala vidare här, utan jag ska lämna över datorn till min man!

//Monie

Har vart dålig på att uppdatera!

Jag ber om ursäkt för detta, men jag har haft häcken full med möten och annat spännande så jag har helt enkelt varken hunnit eller orkat.
Men idag är dagen då jag ska sitta här vid min fantastiska dator och skriva, så då kommer jag förmodligen att uppdatera ytterligare en gång idag.
Det är så när man sitter med i styrelsen för sin patientförening, har familj och dessutom lider av en allvarlig neurologisk sjukdom som ME. Allt man vill hinna med orkar man inte göra, och de senaste dagarna har inte varit något undantag. Men kul!

Så idag är första dagen som jag har tid och ork att sätta mig och skriva, vilket jag måste säga att jag saknat enormt! Det har kliat något förfärligt i fingrarna och i skallen.
Dessutom har jag inte haft en enda läsare på "May the Sun shine upon your road" på hela två dagar, så nu börjar det bli dags att uppdatera. Och för det måste jag ju som bekant skriva klart kapitel 2...!

Så, kort och gott ska nu duschas, kaffe intagas, dotra skickas till dagis, och sen är det stenhårt arbete som väntar. LOVELY!!!

//Monie

Ansökan komplett

och redo att läggas på lådan!
Då har jag skickat med alla arbetsprover, betyg och referenser.
Så nu återstår bara väntan på om jag blir antagen till utbildningen eller ej...
Något nervös kan jag säga!

//Monie

Lyrisk!

Jag har aldrig tidigare publicerat något jag skrivit online, särskilt inte ett så vanskligt projekt som en novell skriven på engelska.
Hur som haver, så är det just det som jag gjorde i morse. Och har sedan dess haft över 30 läsare, varav 2 från Sverige.
Och jag har också fått mitt livs första rewiew!

Där stod ordagrant som följer: Quite excellent. I can't wait for more!

Tror ni att jag blidde lyrisk och överlycklig eller???
Jag trillade bokstavligt talat ur stolen. Det är det roligaste som hänt mig på länge!
Kan tyckas konstigt kanske, men detta är en story som jag verkligen lägger ner min artistiska själ i. Och jag använder all min engelska kunskap, och femtielva ordlistor, synonym ordböcker etc för att få det att låta så trovärdigt som möjligt språkligt. Utan att för den delen låta konstlat.
Och att då få en infödd amerikanska att tycka att det är quite exellent, tar jag som en stor komplimang!

Och man kan kommentera anonymt, så gör gärna det ni som läser. Och var inte snälla om ni finner det hela skit, säg vad ni tycker!

//Monie

Nu ligger den uppe!

Mitt livs första fanfiction med Lord of the Ring tema.
Den är på engelska och finns för allmän beskådan på följande adress:

http://www.fanfiction.net/~immelethlegolas

Det framgår inte, men det är kapitel ett av flera, men jag har inte hunnit skriva klart andra kapitlet än, men hoppas på att kunna göra det under nästa vecka.
Lovar att hålla er uppdaterade på när nya kapitel kommer upp!

//Monie

Läsbara inspirationskällor!

I ett tidigare inlägg skrev jag att en författare aldrig kan ha förmånga inspirationskällor, och just då menade jag musik. Men en annan sak som jag har funnit att jag sprudlar av är att läsa författar bloggar, av den enkla anledningen att det kan vara ganska skönt att "få bevisat" för sig själv att man inte är ensam i sina "förvirrade och mången negativa" tankebanor.
Att det inte enbart är jag som ibland eller ganska ofta överväldigas av känslan att kasta in handuken, ge upp och kasta ut datorn genom fönstret (UTAN att öppna det först...!) och ALDRIG MER skriva ett ord eller en rad!!!

Att skapa är en levande process, oavsett vilket skapande det handlar om. Att skriva är inget undantag. Här skapar man en fantasivärld med ord, man målar upp scenerier, karaktärer får liv och alltihop ska ha en story som håller. Det är underhållning... eller tanken är i alla fall att det ska bli det.
Med detta i åtanke är det inte så konstigt att man ibland drabbas av lätt panikångest, att orden inte vill komma hur mycket man än försöker... och att man helt enkelt får skrivkramp.
Jag för min del drabbas av dåligt självförtroende, och tankar som "finns det verkligen någon som vill läsa det JAG skriver?" dyker obönhörligt upp i sinnet. Vid dessa tillfällen sliter jag mitt hår, och hur mycket jag än försöker så sitter jag och stirrar på en tom skärm utan att ett ord dyker upp i skallen.

Det är vid dessa tillfällen, och även annars, som det är sååååå skönt att kunna läsa om andra författares svårigheter. Rutinerade, publicerade, kända författare som berättar om sina bekymmer och hur de löser dem.
Man får helt enkelt ovärderliga tips och råd, som i alla fall i mitt fall har hjälpt mig enormt.

Att författa är ett ensamt yrke, man har sällan någon annan att bolla tankar och idéer med. Man sitter vid sin skärm, ensam med sina tankar (eller sin brist på dem)med hörlurarna instuckna i öronen och antingen våndas eller blomstrar.
Jag för min del känner bara en författare till, och vi skriver i totalt skilda genrer och för helt skilda åldersgrupper. Hans riktar sig till barn och ungdom och min till vuxna.
Visst, våra svårigheter är väldigt likartade, men vi står varann för nära för att klara av kritik från varann. Så när vi fastnar kan vi inte hjälpa varandra.
Därav söker i alla fall jag efter källor som kan hjälpa mig loss.
Andra yrkesgrupper tar ju hjälp av varandra ibland, så varför inte författare?

//Monie

Ja, tanken den var bra...

men i praktiken funkade det inte att uppdatera här igår. Jag vart så uttröttad att jag helt enkelt inte orkade något igår.
Jag påbörjade mitt synopsis, men gav upp eftersom min hjärna inte ville samarbeta med min vilja... så är det att ha ME/CFS.

I tisdags var jag dock på Landsarkivet, och kammade NOLL!!!
Jag satte mig för att genomsöka jordeboken från 1671, och upptäckte ganska snart att det var ett helt meningslös projekt då jag inte förstod ett vitten av vad som var skrivet där. Det kunde lika gärna ha varit på kinesiska, det fanns liksom inte en suck att förstå den skrivna handstilen. MEN, eftersom jag älskar gamla böcker och detta dessutom är ett orginal, så var dagen inte helt bortkastad. Det var en ganska mäktig känsla att sitta och bläddra i en bok som är 339 år gammal!!!
Så för att göra en lång historia kort, så kastade jag tillfälligt in handduken och bestämde mig för att skriva synopsiset baserat på den fakta jag har. Och när jag sedan skall skriva själva manuset, så får jag gräva vidare då.
Nu har jag inte den tiden...

Vad gäller den engelska fanfiction storyn, så har där inte hänt ett vitten, mer än att jag har ett slut som jag inte är nöjd med, och därav skall ändra. Hoppas väl på att kunna lägga ut den idag, men då jag har en miljon andra saker utanför hemmet att göra idag, vete tusan om den tanken blir realitet.
Sen har jag dotra hemma tills på tisdag, och då blir det inte möe annat gjort än att umgås med henne.

//Monie

Författare har också familj.

Kan väl te sig som ett ganska självklart "uttalande".
Men för min del ville jag med detta bara säga att i och med att jag är hemma med min dotter på fredagar, så fick jag inget gjort igår.
Därav har jag varken "jobbat" eller uppdaterat bloggen förrän idag. Ber om ursäkt för detta till er som följer mig :-)

Men dock kan jag berätta att böckerna jag skulle låna på biblioteket är hämtade, och måndag är den dag då jag ska förkovra mig i Landsarkivets fantastiska skatter. Undrar dock i mitt stilla sinne hur länge jag kommer att bli sittandes där, jag räknar inte med mindre än hela dagen. Från att de öppnar till stängningsdags.
Har i alla fall kommit en bit på vägen med synopsiset, i alla fall har jag styltat upp storyn något så där. Jag har aldrig skivit ett synopsis i mitt liv, och beroende på vilken hemsida och vilket språk man väljer att söka på, skriver alla olika saker om vad ett dylikt bör innehålla?

Hmmmmmmmmmmmmmmm???????????????
Vilken linje bör jag gå på?
Detta har ockuperat mina tankar hela den senaste veckan, och efter mycken seriös "efterforskning" har jag beslutat mig för att gå på Hollywoods tankar. Inte för att det är Hollywood, utan för att jag tycker att deras tankar kring det hela verkar vettigast. Kort, koncist och max två A4 sidor. Jag har inte alla detaljer i huvudet just nu, men lovar att återkomma med detta senare.
Huvudsaken var att jag hittat en linje att gå på, sen återstår att se om skolan tycker det samma. Deras krav är att det ska vara max 2 A4 sidor, och inget annat.
Vi får helt enkelt vänta och se om de tycker att "mitt" upplägg är vettigt eller ej.

En annan "nyhet" är att jag har skrivit ytterligare en och en halv sida på min engelska fanfiction story. Detta gjorde jag i torsdags.
Tänkte att det första kapitlet ska få en ände snart, men ack så jag bedrog mig.
Det är svårare att avsluta än jag trodde... det kommer hela tiden nya tankar och idéer och jag bara fortsätter att skriva. Det är i och för sig bra, men jag vill ju lägga ut "eländet", och då måste jag hitta ett slut på första kapitlet vare sig jag vill eller ej.
Fler som upplever att det är svårt med slut?

//Monie

Inspirerande musik

Som författare (jag ser mig som det även om jag ännu så länge inte har publicerat något i bokform)är jag säkert inte ensam om att ständigt vara på jakt efter bra musik att skriva till.
Skriver man dessutom fantasy och är en Visuell människa i första hand, så söker man efter musik som inspirerar fantasin och skapar bilder "framför ögonen" nästan som en film. Jag har några jag använder mig av beroende på om jag skiver min Vampyr roman, eller om jag skiver på min engelska fanfiction på Lord of the Rings temat. Eftersom jag inte anser mig vara så särskilt insatt i musik, har jag lite svårt att hitta rätt typ av musik. Då upptäkte jag till min stora lycka en helt fantastisk man som skriver film musik, och inte vilken som helst heller. Jag kom över Hans Zimmer och hans musik till filmen King Arthur med bla. Kiara Knightly i rollerna.
GISSA om detta funkar helt makalöst bra ihop med att skriva fantasy?!

Jösses, dramatiken i musiken är helt superb, och det är ingen som sjunger så jag blir inte störd av engelsk text som stjäl min uppmärksamhet.
Så nu har jag kommit ännu en bit i mitt sökande, och hittat hem så att säga.
En författare kan ju inte ha förmånga inspirationskällor som tur är.

Och jag lovar att lägga ut en länk här till min allra första engelska fanfiction story med temat Legolas, så fort jag har skrivit klart den och lagt ut den på den eminenta sidan fanfiction.net

//Monie

Film idé!

Nu verkar det äntligen som att ALL min skrivkramp lossnat, och det är en lättnad som jag inte ens kan beskriva med ord. Trots att jag anser mig vara ganska så bra på det här med ord ;-)

Jag håller på och söker en utbildning som manusförfattare, och ska där presentera en filmidé som jag ska jobba med under året. Gissa om jag har haft ångest för detta projekt! Hade inte en susning om vad jag skulle skriva om, och när jag ringde och beklagade mig för kompisen så blev det först dödstyst i luren. Jag trodde linjen hade brutits, men det visade sig att det var hon som tappat talförmågan utav förvåning. "DU... inga idéer???? Du brukar ju ha överflöd av den varan..."
Och inte nog med det, efter detta visa konstaterande fick hon en rejäl skratt attack till råga på allt. Nu känner jag min vännina, så jag vet att hon inte skrattade åt mig, utan åt hela grejen, så jag tog inte åt mig. Det gör jag för övrigt bara om det är någon väldigt nära mig som vet vilka punkter man ska trycka på, annars är jag extremt svår att chocka eller ens förolämpa.
Är inte den känsliga typen, vilket märks på den roman som jag skriver, som jag förövrigt lovar att lägga ut ett smakprov på här på bloggen.

Hur som haver, efter att vi lagt på luren så började jag söka lite på nätet efter idéer, och fann en alldeles ypperlig sådan som jag fastnade direkt för. Jag blev alldeles begajstrad, och har inte kunnat släppa tanken sen dess. Nu kommer vi då till "problemet", tanken är ju att det ska vara baserat på en sann historia, och det brukar ju inte vara några större problem.
MEN, det är ju helt självklart att jag lyckas hitta en människa som det knappt finns några uppgifter om förutom på wikipedia... och den infon har också visat sig vara tveksam på vissa punkter. Så mina senaste dagar har bestått av att gräva på nätet efter tänkbara källor där det MÖJLIGEN kan finnas pålitlig info.

Människan i fråga levde på 1600-talet i Pilana på Tjörn. Det är en hon, men hon omnämns bara med förnamn och platsen hon bodde på. Jag vet årtalet hon dog, men inte när hon föddes eller hur gammal hon var när hon dog. Jag vet också varför hon dog, och det är anledningen till att jag fastnade för storyn.
NU till "kruxet", jag som aldrig släktforskat (hon är inte släkt med mig, men förfarandet är ändå det samma) hade inte en susning om var man kan hitta info. Så efter närmare två frustrerande dagar framför datorn, huvudvärk och blodsprängda ögon, upptäkte jag följande:
Landsarkivet
och Skattelängderna som började föras redan på 1500-talet, där hon och hennes man som landsbönder och fiskare borde stå med.

Min första tanke var självklart kyrkoböckerna där alla födda och döda står med. HURRA!
Kruxet här var bara att Tjörn inte började föra några sådana förrän flera år efter hennes död...!
Hurra, så där kammade jag NOLL!
Därav lättnaden när jag efter idoget sökande och en mycket klok fader, fick den eminenta informationen att det finns något som heter Skattelängderna.
Så nu är min förhoppning att jag ska kunna spåra upp min hjältinna via dem.
Dessutom hittade jag två böcker på biblioteket som jag tänkte låna och lusläsa på information.

Något synopsis har det inte blivit ännu, men jag har tid på mig, ansökan ska inte vara inne förrän 15 april, och jag tänkte skicka den i slutet på nästa vecka för att vara på den säkra sidan. Har jag inte hittat all information om henne som jag skulle önska, så får jag fabulera ihop det som inte finns i arkiven. Finns det inte, så är det inte mycket annat att göra.

Spännande är det i alla fall!
Och den som tror att manusarbete är en lätt sak, bör snarast tänka om! Jag har läst någonstans att det är ett hårt och mödosamt arbete, och då refererade de inte bara till eventuell research... I min villfarelse tänkte jag att nääääää, SÅ jobbigt kan det väl inte vara?
Jag bedrog mig, jag erkänner mitt misstag.
MEN, det är icke desto mindre ett jäkla roligt och intressant arbete.

//Monie

Äntligen!

Det går som vanligt lång tid mellan mina inlägg, oavsett vilken blogg det handlar om.
Men nu är det i alla fall ett possitivt inlägg, till skillnad från den förra.

Min skrivkramp har släppt!
Så inte nog med att jag kan skriva på min roman, jag skriver även Sagan om Ringen Fanfiction på engelska. Och i och med att jag söker till en manusförfattare utbildning, så håller jag även på att pota ihop ett synopsis till ett filmmanus. Det går framåt!

//Monie

Irritaitonsmoment!!!

Försökte mig på att kopiera och klistra in ett word dokument med text här nyss... gick inge bra!

Så nu får jag helt enkelt välja mellan att explodera och kasta ut hela datorn genom fönstret, vilket inte är så käckt om jag vill kunna skriva, eller också acceptera att jag är en total idoit när det gäller datorer, och helt enkelt skriva av det jag skrivit.. hmmm...


Jag väljer det sistnämnda, och skriver av istället.

Så här kommer ett smakprov på en mycket irriterad och ack så blockerad "författares" bekännelser, OBS... det är INTE censurerat från svordomar... varnar i förväg er som är känsliga för detta.... och påpekar också att jag normalt sett vårdar mitt språk, men inte när jag är förbannad... SO BE WARNED!



Söndag 7 februari 2010



Fuck vilken skrivkramp jag har haft och kämpar med även i detta ögonblick... samtidigt som det kliar i fingrarna och längtan efter att skriva river och sliter i min själ och mitt sinne. Det är en sorts sjuk blandning av att vilja skriva på min roman Nihilia (arbetsnamn!) och samtidigt vilja skriva ett filmmanus med ämnet fantasy. Det enda jag vet om det sistnämnda är att det ska handla om omöjlig kärlek och alver... hurra!!!!

Det kommer man ju jävligt långt på...


Jag har till och med försökt mig på att hitta lämplig musik för ändamålet, men icke sa Nicke att fantasin och inspirationen kom åter av detta, som det brukar märk väl!

Skallen befinner sig i någon sorts dimma på skrivarfronten sen mer än ett år tillbaka, så FÖRBANNAT irriterande att jag får lust att slita något i miljontals mikroskopiska bitar!!!

Jag brukar aldrig ha svårt att se bilder till musik, tvärtom. Men nu är det precis som om något ligger och stör sändningen.



AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!
Fan i helvete!!!


Jag vill inte vara på dåligt humör!
Jag vill inte ha skrivkramp!
Jag vill vara fri i sinnet! FRI!!!!


Varför ska det vara så helvets, jävla svårt för?!
Jag brukar väl aldrig ha svårt för att uttrycka mig på papper?! Men nej då, fan heller att det ska gå när inget annat heller fungerar i skallen! JAG ÄR SÅ FÖRBASKAT TRÖTT PÅ ATT HA ME/CFS...

Det jävliga är att jag har ingen handling... jag har en sort av karaktärerna men that´s it.
Vad tusan gör jag????
Hur får jag detta menlösa tillstånd av att vilja, men att inte kunna, att släppa?
För uppenbart kan jag skriva sånt här menlöst pladder, men inte det mitt hjärta och sinne värker efter att skriva... håller jag på att mögla samman i skallen eller vad är det frågan om?!
Jag får ju för i helvete inte fram en enda till skrivandet vettig bild i skallen hur mycket jag än försöker!!!
Visst, jag har hört den förr, "du försöker förmycket", jo förvisso, men när jag inte gör det då?
Varför kommer det inget då heller?!
Varför kommer det sån här smörja i mängder? Här är det lustigt nog ingen kramp...

Dessa osammanhängande och oanvändbara fragment av bilder gör mig bara än mer förvirrad...
Ena stunden ser jag bergskedjor med snö på toppen, uppifrån som om jag flyger. För att i nästa stund vara mitt i en krigs scen från gud vet när, svärd och skit... för att i nästa stund bli bortsläpad av fienden????????????????????????? ?????????????????? ???????????
Varför kan det inte hänga samman istället så att jag får ut något av det?!


Jag har helt enkelt motorolja i skallen, och alla tankar bara glider av banan och ner i fördärvet...
Jag får lust att slå ihjäl en kudde, röka upp ett helt paket cigaretter (läs: jag röker INTE, jag snusar!!!!), springa ifrån mig själv, skrika tills jag tappar rösten, slita mitt hår tills jag får en sån där vansinnigt vacker och ypperligt tilltalande flint längst upp på huvudet, med lite hår kvar längst sidorna!!!!!!!!!!!! Jag känner för att bli Dr Jekyll och Mr Hyde! Vansinnig, galen, hysterisk, skrämmande!!!! Jag känner en enorm lust att klättra på väggarna och kräla runt i taket likt en galen vampyr i en dålig skräckfilm!!!!!!!!!!!!

Yla mot månen för faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Ta fram en kökskniv och choppa sönder allt i min väg samtidigt som jag skrattar hysteriskt....
Jag håller helt enkelt på att bli galen av denna års långa väntan på att kunna ta upp mitt skrivande igen... Och varje gång jag försöker så hamnar jag EXAKT här... what the fuck?!
Det är för fan plågsamt... det känns som om jag blivit rånad på min käraste ägodel...
Och smärtan eskalerar bara för varenda eviga gång jag hamnar i detta stinkande träsk av pladder skriverier... men det är det enda som tycks vilja välla ur mig likt lava ur en ursinnig och kontrollös vulkan.

Har jag blivit lobotomerad av en galen professor medan jag sover, eller vad tusan är det frågan om?! Är det någon ny form av avancerad hjärntvätt som i min pjäs Den Nya Människan?!
Är det lågfrekventa tjutet som jag vissa nätter hör i mina öron, inte tinitus, utan en sändare in opererad i min hjärna, enbart placerad där för att på dagarna störa mig i mitt skapande?!
Sitter det en grön och lila prickig utomjording med ett illmarigt leende över läpparna och trycker på ERROR knappen varenda gång en skapande tanke dyker upp i mitt undermedvetna, så att det för allt i världen inte ska kunna nå fram till mina medvetna tankar????????!!!!!!!!
Man kan ju bli paranoid för mindre ju!


Finns det olika sorters skrivkramper?
För det är ju plågsamt uppenbart att jag på knappa timmen har knattrat ihop snart två sidor (i word) skitsnack, men det som jag som sagt vill skriva om, det är lika spårlöst borta som de spår som "ryska spiondäck" efterlämnar ( min f.d. svärfar hade detta uttryck för helt blankslitna bildäck).
Eller som min kloka mor uttrycker det, lika osynliga som en grå åsna i dimma!
Själv känner jag mig som Kalle Anka brukar se ut ögonblicket innan han exploderar på knattarna. Ni vet, när han ler det där vansinnes leendet samtidigt som han kniper ihop ögonen till smala springor.


Det är sådana som mig (som jag känner mig nu) som jag föreställer mig när jag skriver mina noveller om utomjordiska tvångströjor som flyger av väggen och attackerar sitt stackars "offer" (dvs mig i detta ögonblick), så snart denne avviker från ett "normalt" beteende! Och nej, jag har INTE rökt på, och jag är tyvärr spik nykter!!!!
Jag har inte glömt att ta min psykmedicin heller syrran!
Jag är helt sonika less, less på att inte kunna uttrycka det jag vill, less på att inte kunna knyta upp denna knut av sisyfosarbete som min skrivkramp innebär, less på att vara så här... menlös som författare!
Och när jag lessnar brukar det bubbla upp de mest sinnessjuka saker ur mitt griniga sinne...!
Kanske ska satsa på att skriva sinnessjuka, menlösa saker som ingen vill läsa, istället för att försöka skriva något som det i alla fall är en tillstymmelse av kvalitativt läsvärde i?!


Jag ser boktitlarna framför mig likt ett illrött stoppljus i änden av den svarta tunneln:


FÖRFATTAREN SOM INTE VISKAR MED BOKSTÄVER

MYSTERIET MED DEN ALDRIG AVTAGANDE BULLSHITEN


DÖDLIG UTGIVNING


Och så vidare....
Är det någon som känner igen sig, eller är jag ensam i detta stinkande träsk av ångest, frustration och växande galenskap?

Please do tell...