Läsare från 23 länder!

Länge sen jag skrev något här nu IGEN!
Attans också, jag som satt upp som mål att skriva i alla fall ett inlägg om dagen. Men så vill jag inte enbart skriva pladder heller, vilket det finns risk för att detta inlägget kommer att låta som.
Det har egentligen inte hänt så mycket på skriveri fronten de senaste dagarna, har helt enkelt inte hunnit eller orkat skriva. Jag har ju påbörjat ett projekt genom arbetsförmedlingen, så jag är jätte trött i huvudet när jag kommer hem. Även om det är jätte trevligt och korta dagar (3 timmar zu sammen), så märks det ändå att jag gör mer än jag brukar...
Inte så att jag inte kan hantera det, men det känns i huvudet mer än jag hade trott.
Detta påverkar naturligtvis min koncentrationsförmåga, och därmed också mitt skrivande.

MEN, jag lyckades i alla fall producera två handskrivna sidor igår, och även om språket inte är så bra som det brukar, så är jag ändå ganska nöjd med resultatet.
Jag jobbar ju på det enligt mången tyckare "onödiga" sättet att jag skriver först för hand, i badkaret. Och då låter jag tankarna flöda helt fritt, sedan låter jag det ligga och "mogna", och när jag väl sedan sätter mig vid datorn för att skriva in det i word så korrigerar jag texten efter smak och tycke. När sedan hela kapitlet är klart, så går jag igenom det ytterligare en gång för att kolla om det är något som blitt fel eller som jag vill ändra i sista sekunden.
Är allt ok, så lägger jag ut det.
Sedan är det upp till er kära läsare att bedömma om det faller er i smaken.
Vet inte hur många av er som läser denna blogg som även läser "May the Sun shine upon your road", eftersom jag inte får så många kommentarer, vare sig här på bloggen eller på http://www.fanfiction.net/~immelethlegolas

Det vore hur som haver väldigt trevligt att få reda på det, för på statistiken på fanfiction.net står det att jag har haft 12 unika besökare från Sverige, vore kul att veta vilka.
Och allt som allt har jag haft 167 unika läsare på 18 dagar och från 23 länder!

Det är ganska mäktigt! Nu förstår jag de som säger att det lätt blir beroendeframkallande att skriva för "publik".
Jag tycker att det är det roligaste som hänt mig på skrivarfronten, och det är inget jag planerar att sluta med på VÄLDIGT länge.

Nu ska jag iväg, så här slutar jag med detta inlägg!

//Monie

Då återstår bara väntan...!

För nu är äntligen kapitel två på May the Sun shine upon your road publicerad!
Måste erkänna att det är en mer pirrigt nu än första gången, för då hade jag inga läsare som hade något jag tidigare skrivit att jämföra med.
Nu är det andra delen i historien som ska sväljas och tyckas till om, i alla fall hoppas jag att det tycks till om´t, det kan man aldrig veta.
Har ju inte så många rewievs ännu, så jag vet ju egentligen inte vad människor därute tycker. Önskar att fler ville ge konstruktiv kritik, det är nyttigt!

Vissa författare på sidan har flera hundra rewievs på sina storys, och jag undrar i mitt stilla sinne hur de lyckas med detta konststycke? Förvisso har de legat ute ganska länge, men dock. Här kommer vi onekligen till den delen av mig som är extremt otålig... för min starka vilja och kärlek till skrivandet till trots, så är jag väldigt otålig när det är något jag är vill. Eller undrar över...
Andra gånger kan jag vara hur tålmodig som helst, oavsett hur nyfis jag än må vara. Som med mitt skrivande, även om det kliar i fingrarna att publicera en story (i detta fall kapitel 2) så gör jag det ICKE förrän jag är mer än nöjd med resultatet. Här tolereras inga halvmesyer! Antingen gör jag det efter absolut bästa förmåga, eller inte alls, that´s it!
Men sån är jag å andra sidan med allt jag gör, det värsta jag vet är halvdant utförda arbeten (läs under detta allt från faktiska arbeten, som disken eller annat). Kalla mig gärna perfektionist ni som känner mig, och även ni som inte gör det. Hellre det än slarver!
Men missförstå mig inte här snälla, jag dömer ingen annan som inte är som jag. Enligt min mening är det upp till var och en hur de vill ha det omkring sig, bara jag får lov att göra saker utefter min "perfektionistiska" stil.

Nu svävade jag iväg från ämnet känner jag... också ganska typiskt mig!
Så då, väntans tider står uti min farstu och jag håller andan!

//Monie

Vad tusan nu då????

Se på fan... det har lossnat!
Hur otroligt det än må vara för mig, detta trodde jag aldrig ska jag villigt erkänna, men idag går skrivandet hur bra som helst igen!
Och vilken lättnad, jag vart riktigt orolig där ett tag att jag skulle ha problem en längre period. Kan denna vändning kanske bero på stödet från mina fantastiska vänner, som läser denna blogg och säger precis rätt saker till mig? Jag skulle tippa på det.

Så tusen, tusen tack mina vänner, ni anar inte vad ni betyder för mig!!!

Hur som haver så verkar det som om jag kanske har något att publicera inom en dag eller högst två. Det flyter helt enkelt på, blir bättre än förväntat, och det är inte många meningar kvar innan kapitel 2 är klart.

Tänkte bara låta er veta ;-)

//Monie

Inte mycket gjort tyvärr...

Så här är det med Myalgisk Encefalomyelit, vissa dagar funkar inte skallen alls och man är så trött att man bara vill sova. Jag har befunnit mig i en slags verbal koma de senaste dagarna, så att skriva har inte ens varit att tänka på.
Detta plågar mig mycket, särskilt som jag hade en sån underbar skrivar dag i förra veckan när allt bara flöt... Men, men... nu är det som det är och allt jag kan hoppas på är att det släpper snart. För jag vill verkligen publicera del två på min engelska fanfiction novell. Det har blivit som ett rus, ett positivt, underbart rus att veta att människor läser det jag skriver.
Min enda önskan är att de skulle kommentera oftare, det finns inget som lyser upp min dag mer än det. Konstruktiv kritik är grymt!
Jag har inga illusioner om att alla som läser May the Sun shine upon your road gillar den, men eftersom jag enbart har två kommentarer än så länge, och de är possitiva så utgår jag från det.

Hur som haver, detta inlägg blir inte så långt som det brukar bli, för jag är trött och seg i bollen. Vill bara med detta inlägg säga, att det kanske dröjer innan jag skriver här också. Men snälla stå ut med min frånvaro, och ge inte upp hoppet om denna förvirrade författare, för det kommer mer. Jag lovar!

//Monie

Okej, jag erkänner.....!

Jag kryper skamset och med blicken i marken till korset, biktar mig eller kalla det vad ni vill. Men idag har det inte gått så bra med mitt författande som jag hade hoppats på efter gårdagens succé. Jag har väl på sin höjd klottrat ner några ynka handskrivna rader men inte möe mer än så. Dock, och här kommer det hör och häpna: Jag är nöjd ändå!
För att jag faktiskt har läst och kommenterat andra i hopp om att bli sedd genom det, tagit en alldeles förträfflig promenad med min granne, och håller för tillfället på att laga fisksoppa och baka källarfranska. Så dagen har börjat ganska bra ändå måste jag medge. Och med tanke på allt jag fick gjort igår, så har jag enhälligt beslutat att ge mig själv en break idag. Funkar det inte så funkar det inte, men världen snurrar stilla vidare i sin bana ändå.
Och jag överlever!

Men jag har inte gett upp hoppet om att få än mer skrivet under de timmar som återstår av dagen innan jag kring 23 snåret faller i min sedvanliga koma. Kan jag inte skriva innan kvällningen, så får jag göra som jag brukar och sätta mig i det rum där min inspiration brukar flöda, i badrummet i ett varmt bad!
Ja jag vet... det är knepigt, men jag är en knepig människa vars inspiration flödar just i takt med badvattnet. Vad ska jag göra? Jag har alltid haft bäst inspiration och koncentration i just badrummet, ända sen barnben. Har ingen aning om varför, och vet inte om det skulle vara så hälsosamt för mig att gräva i detta? Kanske kommer fram till ruskiga saker som helst bör stanna i det fördolda...

Hur som haver, skam den som ger sig!

//Monie

Det går fin fint ju!

Japp, idag satte jag mig och skrev strax efter 12, och satt som klistrad vid skärmen fram tills 17 snåret när dotra kommer hem.
Kan ju lungt säga att det blidde en hel del gjort, vilket känns extremt skönt. Har ju inte haft en ärlig chans att skriva på hela veckan so far, och det har känts jobbigt då jag äntligen fått tillbaka skriv vanan igen. Det har kliat nått helt hysteriska i fingrarna, och jag har haft aningens stress syndrom då mitt "arbete" känns så viktigt för mig. Att skriva är liksom mitt liv, trots att jag ännu inte tjänar ett nickel på´t. Men det kommer, det är jag helt övertygad om, annars hade jag väl knappast slitit mitt hår för att lyckas skriva bra fiction.
Men så har jag mitt andra kall, och det är det arbete jag utför för patientföreningen som jag är medlem i. Det är ett lika viktigt hjärte projekt för mig som mitt skrivande. Vete tusan om jag hade mått så bra idag om jag inte haft flera likasinnade omkring mig, som vet hur jag känner mig med jämna mellanrum. Tack till er alla!!!

Hur som haver, jag har avverkat en hel sida på "May the Sun shine upon your road" idag, och bokstavligt suttit med 6 olika ordlistor och en synonym ordbok framför mig (online naturlisch). Mycket av mitt arbete handlar ju om att uttrycka mig på ett språk som jag visserligen behärskar ganska väl, men som ändå inte är mitt modersmål. Detta i sig gör ju att det blir lite trixigt då jag vill uttrycka saker som jag inte alltid har rätt ord för.
Att jag sedan väljer att försöka skriva med anknytning till gammel engelska dessutom, gör att jag mången gånger sitter och river skallen "blodig". I alla fall blir det en hel del tankeverksamhet och översättningar hit och dit. Och när jag sedan trots allt inte blir tillfredsställd med resultatet, så är det synonym ordboken som gäller. Och då blir det plötsligt än mer "grekiska" innan jag hittar rätt ord för rätt känsla, ansiktsuttryck eller vad det nu kan röra sig om.

Men det är trots allt såååå värt det.
Av flera orsaker, dels så är det skit kul på ren svenska, och dels lär jag mig en mängd nya ord och vidareutvecklar min engelska kunskap.
Allt jag vill nu är att bli klar med kapitel 2 så att jag kan publicera.
Jag har ALDRIG haft en läsarkrets förut, och nu när jag har en så känns det plötsligt så mycket viktigare att verkligen göra ett riktigt bra jobb. Och att publicera inom en något sånär rimlig tidsrymd så att jag inte blir helt bortglömt i vimlet av andra helt fantastiska "hobby författare" som finns på fanfiction.net
Jag blir helt förundrad över hur grymt duktiga många av de som jag läser är... det är helt makalöst att dessa människor inte satsar mer på att försöka leva på sin talang.
Jag är helt övertygad om att flertalet av dem skulle kunna bli publicerade utan tvekan, för den kvalité som deras verk håller är enorm. Både berättar mässigt och språkligt. Och en del av dem har lagt ut över 50 noveller på typ 2 år!!!
Fattar inte hur de gör ärligt talat, och utan att tappa kvaliten i den skrivna storyn. Fantastiskt!

Nu ska jag inte mala vidare här, utan jag ska lämna över datorn till min man!

//Monie

Har vart dålig på att uppdatera!

Jag ber om ursäkt för detta, men jag har haft häcken full med möten och annat spännande så jag har helt enkelt varken hunnit eller orkat.
Men idag är dagen då jag ska sitta här vid min fantastiska dator och skriva, så då kommer jag förmodligen att uppdatera ytterligare en gång idag.
Det är så när man sitter med i styrelsen för sin patientförening, har familj och dessutom lider av en allvarlig neurologisk sjukdom som ME. Allt man vill hinna med orkar man inte göra, och de senaste dagarna har inte varit något undantag. Men kul!

Så idag är första dagen som jag har tid och ork att sätta mig och skriva, vilket jag måste säga att jag saknat enormt! Det har kliat något förfärligt i fingrarna och i skallen.
Dessutom har jag inte haft en enda läsare på "May the Sun shine upon your road" på hela två dagar, så nu börjar det bli dags att uppdatera. Och för det måste jag ju som bekant skriva klart kapitel 2...!

Så, kort och gott ska nu duschas, kaffe intagas, dotra skickas till dagis, och sen är det stenhårt arbete som väntar. LOVELY!!!

//Monie

Ansökan komplett

och redo att läggas på lådan!
Då har jag skickat med alla arbetsprover, betyg och referenser.
Så nu återstår bara väntan på om jag blir antagen till utbildningen eller ej...
Något nervös kan jag säga!

//Monie

Lyrisk!

Jag har aldrig tidigare publicerat något jag skrivit online, särskilt inte ett så vanskligt projekt som en novell skriven på engelska.
Hur som haver, så är det just det som jag gjorde i morse. Och har sedan dess haft över 30 läsare, varav 2 från Sverige.
Och jag har också fått mitt livs första rewiew!

Där stod ordagrant som följer: Quite excellent. I can't wait for more!

Tror ni att jag blidde lyrisk och överlycklig eller???
Jag trillade bokstavligt talat ur stolen. Det är det roligaste som hänt mig på länge!
Kan tyckas konstigt kanske, men detta är en story som jag verkligen lägger ner min artistiska själ i. Och jag använder all min engelska kunskap, och femtielva ordlistor, synonym ordböcker etc för att få det att låta så trovärdigt som möjligt språkligt. Utan att för den delen låta konstlat.
Och att då få en infödd amerikanska att tycka att det är quite exellent, tar jag som en stor komplimang!

Och man kan kommentera anonymt, så gör gärna det ni som läser. Och var inte snälla om ni finner det hela skit, säg vad ni tycker!

//Monie

Nu ligger den uppe!

Mitt livs första fanfiction med Lord of the Ring tema.
Den är på engelska och finns för allmän beskådan på följande adress:

http://www.fanfiction.net/~immelethlegolas

Det framgår inte, men det är kapitel ett av flera, men jag har inte hunnit skriva klart andra kapitlet än, men hoppas på att kunna göra det under nästa vecka.
Lovar att hålla er uppdaterade på när nya kapitel kommer upp!

//Monie

Läsbara inspirationskällor!

I ett tidigare inlägg skrev jag att en författare aldrig kan ha förmånga inspirationskällor, och just då menade jag musik. Men en annan sak som jag har funnit att jag sprudlar av är att läsa författar bloggar, av den enkla anledningen att det kan vara ganska skönt att "få bevisat" för sig själv att man inte är ensam i sina "förvirrade och mången negativa" tankebanor.
Att det inte enbart är jag som ibland eller ganska ofta överväldigas av känslan att kasta in handuken, ge upp och kasta ut datorn genom fönstret (UTAN att öppna det först...!) och ALDRIG MER skriva ett ord eller en rad!!!

Att skapa är en levande process, oavsett vilket skapande det handlar om. Att skriva är inget undantag. Här skapar man en fantasivärld med ord, man målar upp scenerier, karaktärer får liv och alltihop ska ha en story som håller. Det är underhållning... eller tanken är i alla fall att det ska bli det.
Med detta i åtanke är det inte så konstigt att man ibland drabbas av lätt panikångest, att orden inte vill komma hur mycket man än försöker... och att man helt enkelt får skrivkramp.
Jag för min del drabbas av dåligt självförtroende, och tankar som "finns det verkligen någon som vill läsa det JAG skriver?" dyker obönhörligt upp i sinnet. Vid dessa tillfällen sliter jag mitt hår, och hur mycket jag än försöker så sitter jag och stirrar på en tom skärm utan att ett ord dyker upp i skallen.

Det är vid dessa tillfällen, och även annars, som det är sååååå skönt att kunna läsa om andra författares svårigheter. Rutinerade, publicerade, kända författare som berättar om sina bekymmer och hur de löser dem.
Man får helt enkelt ovärderliga tips och råd, som i alla fall i mitt fall har hjälpt mig enormt.

Att författa är ett ensamt yrke, man har sällan någon annan att bolla tankar och idéer med. Man sitter vid sin skärm, ensam med sina tankar (eller sin brist på dem)med hörlurarna instuckna i öronen och antingen våndas eller blomstrar.
Jag för min del känner bara en författare till, och vi skriver i totalt skilda genrer och för helt skilda åldersgrupper. Hans riktar sig till barn och ungdom och min till vuxna.
Visst, våra svårigheter är väldigt likartade, men vi står varann för nära för att klara av kritik från varann. Så när vi fastnar kan vi inte hjälpa varandra.
Därav söker i alla fall jag efter källor som kan hjälpa mig loss.
Andra yrkesgrupper tar ju hjälp av varandra ibland, så varför inte författare?

//Monie

Ja, tanken den var bra...

men i praktiken funkade det inte att uppdatera här igår. Jag vart så uttröttad att jag helt enkelt inte orkade något igår.
Jag påbörjade mitt synopsis, men gav upp eftersom min hjärna inte ville samarbeta med min vilja... så är det att ha ME/CFS.

I tisdags var jag dock på Landsarkivet, och kammade NOLL!!!
Jag satte mig för att genomsöka jordeboken från 1671, och upptäckte ganska snart att det var ett helt meningslös projekt då jag inte förstod ett vitten av vad som var skrivet där. Det kunde lika gärna ha varit på kinesiska, det fanns liksom inte en suck att förstå den skrivna handstilen. MEN, eftersom jag älskar gamla böcker och detta dessutom är ett orginal, så var dagen inte helt bortkastad. Det var en ganska mäktig känsla att sitta och bläddra i en bok som är 339 år gammal!!!
Så för att göra en lång historia kort, så kastade jag tillfälligt in handduken och bestämde mig för att skriva synopsiset baserat på den fakta jag har. Och när jag sedan skall skriva själva manuset, så får jag gräva vidare då.
Nu har jag inte den tiden...

Vad gäller den engelska fanfiction storyn, så har där inte hänt ett vitten, mer än att jag har ett slut som jag inte är nöjd med, och därav skall ändra. Hoppas väl på att kunna lägga ut den idag, men då jag har en miljon andra saker utanför hemmet att göra idag, vete tusan om den tanken blir realitet.
Sen har jag dotra hemma tills på tisdag, och då blir det inte möe annat gjort än att umgås med henne.

//Monie