Inspiration är viktigt.

En mycket god vän till mig lät mig för några dagar sedan veta att hon tycker att min blogg är inspirerande och att jag bör skriva lite oftare i den.
Tack!!!
Dessa ord värmde oerhört, och gav mig också en tankeställare. Så därför ska jag nu göra ett ärligt försök att uppdatera här lite oftare :-)

Det här med att inspiration är ett knepigt förehavande, för vad som inspirerar mig behöver ju inte nödvändigtvis inspirera andra. Själv söker jag ofta inspiration i det uppenbara, det som finns i min närhet och av de personer i min omgivning som har förmågan att tända en gnista i mitt författar jag.
Sara är en sådan person, och det är också tack vare henne som Ett Butikbiträdes Bekännelser kom till, vilket jag är oerhört tacksam för.

Jag söker också mycket inspiration och djupare tankar från andra författares tankebanor, och en som jag nämnde i mitt förra inlägg, herr Stephen King, har mycket vettiga tankar som är värda att belysas.

 

 

Det här är ett citat som jag funderat mycket kring då det inte bara gäller skrivande utan faktiskt hela livet.
Vad är det som gör oss människor så rädda för att följa den väg vi var födda att följa?
Är det en känsla av trygghet som gör att vi så gärna målar in oss i ett hörn vi helst av allt hade velat slippa? Varför inte bara våga göra det vi helst av allt vill?
Det ena utesluter ju faktiskt inte det andra, eller?

 

Så lova nu dig själv att under året som kommer göra i alla fall en sak som du drömt om att göra.

Drömmer du om att skriva en roman så sätt dig ner och gör det! Det räcker med en sida om dagen så har du en roman på ett år.

Visst, ibland kan en sida kännas som att bestiga Mount Everest, tro mig jag vet! Men ibland kan det också hända att man skriver flera sidor samma dag, det beror helt på omständigheterna.
Själv lyckades jag bara få ner 349 ord igår... det är rekord dåligt! Men inget jag hänger upp mig på, det går kanske bättre idag.

 

Drömmer du om att starta ett företag vid sidan av ditt ordinarie jobb?
Så gör det då! Jag är själv egenföretagare och var fullkomligt livrädd när jag skulle starta mitt och då var jag ändå arbetslös och hade all tid i världen. Men det kändes som ett enormt kliv att ta, vilket har visat sig vara sant med modifikation.
Visst, företagande kräver tid, pengar, åtagande och en vilja av stål. Men det är inte svårare än man gör det. Ser man till att vara påläst, vågar ta hjälp av experter (tex. Nyföretagarcentrum) och vägrar att lyssna på alla NEJ-sägare så blir det en resa i varje fall jag aldrig har ångrat.
Men se till att vara en smula eller mer realistisk, har du inte en förmögenhet när du startar så kommer du inte att ha det över en natt som företagare heller. Om du inte råkar ha en väldans röta och startar upp något som täcker ett behov som alla verkligen har. Annars får du stålsätta dig, ha ett enormt tålamod och planera din ekonomi.

 

Hur som helst, ta Kings råd och gör det du var menad att göra!

 

Gott Nytt År och må 2015 bli ditt bästa år hittills!!!!!

 

 

//Monie

Livets olika vändningar.

Oj då... nu var det uppenbarligen flera år sedan som jag uppdaterade den här bloggen *skäms*.
Men sånt är livet, det går upp och ner, fram och tillbaka och man vet aldrig vad som väntar runt hörnet.

Hur som helst så tänkte jag börja använda den här sidan igen, och lägga ut små urdrag ur min kommande bok, ge lite insikt i hur det går med skrivandet och mycket annat.

Ett kioskbiträdes bekännelser är min nyaste skapelse och också den som jag kommit längst på av alla manus som ligger och skräpar ;-)
Det är en lokal historia som utspelar sig i Hisings Kärra, närmare bestämt i den lokala kiosken här på torget.
Berättelsen är en satir med mycket humor och en hel del skrämmande inslag.
Det är INGEN deckare!
Mer än form av blandning mellan satir och skräck, och ett sätt att skriva som jag trivs bäst med.
Den faller förmodligen inte alla i smaken, men det gör inget skrivet verk, inte ens Stephen Kings böcker.

Apropå Stephen King så har han ju som bekant skrivit en bok om just ämnet att skriva.
Jag har inte läst den än, tänkte kanske ge mig själv den i julklapp dock, däremot så har jag läst en blogg som behandlar vissa väl utvalda citat ur boken.
Och en av sakerna som King skriver är att skrivande ska vara roligt!
Har man inte roligt när man skriver så blir också resultatet därefter.
Med detta inte sagt att själva storyn måste vara rolig! Utan mer att man som författare ska njuta av att skriva, tillåta sig själv att ha kul och låta storyn ta vilka proportioner man vill under själva skapandet.
Sen kommer ju fas 2 som är redigeringen och när man redigerar det hela så faller en del bort och en del tillkommer.
Och jag kan utan vidare säga att jag har skitkul när jag skriver Ett Kioskbiträdes bekännelser, ibland skrattar jag så att tårarna sprutar.
Sen hur min bebis blir mottagen kan jag inte sia om, men som alla som författar ett verk så hoppas jag ju att i alla fall att någon kommer att gilla den. :-)

Här kommer i alla fall ett utdrag ur den, läs, njut eller såga ;-)

Några dagar senare utbröt ett gräsligt oväder, regnet öste ner och blixtarna samt åskknallarna avlöste varandra med en styrka som fick rutorna i kiosken att skaka i ren förskräckelse. Vindarna slet tag i alla som vistades utomhus och i det närmsta kastade omkull dem, stora som små. När mörkret sänkte sig över staden så hade det regnat utan uppehåll sedan tidig morgon, dagbrunnarna var så översvämmade att vattnet bokstavligt forsade ner för gatorna. Och ovädret hade inga planer på att bedarra, snarare blev det värre inpå småtimmarna. Plötsligt klöv en blixt himmelen och ett öronbedövande brak skakade torget, sedan blev allt svart.

Fritz letade genast upp allt från värmeljus till ficklampor för att lyckas få lite ljus i kiosken när en vilsen kund stapplade in.

  ”Vad i all sina dar är det som händer?” lät en tunn, skrovlig röst från mörkret.

  ”Ja det är inget att vara orolig för, det är bara strömavbrott. Verkar som om blixten      slog ner nu igen”
  ”Ja det är rent förskräckligt! Jag var på väg hem och jag har så dåliga ögon förstår        du, så att jag ser ingenting i mörkret. Går det för sig om jag stannar en liten stund        tills ljuset kommer tillbaka?”Snäll som han var så kunde han givetvis inte neka den gamla damen detta, så han svarade att hon var mer än välkommen att stanna.

Regnet tilltog medan elektriciteten lös med sin frånvaro, när plötsligt taket i mitten av butiken rasade in med ett förskräckligt brak, rätt över stackars fru Gunhild som med ett fasansfullt skri sveptes med av vattenmassorna ner på golvet.

  ”Herre Gud!” Fritz tog sig så fort han förmådde bort till den gamla damen för att se      hur det var med henne.
  ”Mår frun bra?”
  ”Aj, aj, aj, aj, min höft” var allt som den arma, dyngsura äldre damen lyckades få ur sig medan Fritz försökte hjälpa henne upp. 

När han väl lyckats få med henne in i valvet bakom disken och förmått henne att sätta sig ner slet han åt sig telefonen för att ringa efter en ambulans. Men ack, inte heller den fungerade efter blixtnedslaget. Vad skulle de nu ta sig till? Nåväl, nöden har ingen lag och det verkade dessvärre som att elektriciteten inte skulle återkomma på ett bra tag, så det var lika bra att leta upp en mopp och börja svepa upp vattnet som täckte golvet i kiosken. De varor som blivit förstörda kunde han dessvärre inte göra så mycket åt förrän ljuset kom tillbaka. Han försäkrade lilla fru Gunhild att han var alldeles i närheten och att det var av största vikt att golvet blev fritt från vatten så att ingen skulle råka halka och slå sig halvt fördärvad, sedan gick han iväg och letade upp skurhinken. 

Väl inne i förrådsutrymmet hörde han plötsligt ett ljud från taket. Det lät som om någon hasade sig fram liggandes. Men det var ju helt befängt, ovanför innertaket var utrymmet till själva yttertaket inte mer än någon meter. Dessutom gick det inte att ta sig in där utifrån utan att bända upp takplåten.

Trött skakade han på huvudet och tänkte att han säkerligen måste ha inbillat sig! Väl med hink och mopp i handen började han gå mot dörren ut till butiken när ljudet uppenbarade sig igen. Ett långsamt, segdraget hasande, sedan upphörde det igen.
  ’Va fan ä de där?!’ Han stod still ett tag och bara lyssnade men ljudet var borta, så han återvände till sin påtvingade syssla med steg som gick en aning fortare än normalt. 

När han kom ut i butiken igen skulle han titta till fru Gunhild för att erbjuda henne en kopp thé, så han ställde ner hinken och gick bort till valvet där han förvarade bland annat snusen och diverse andra varor. Men när han klev in i valvet så var den gamla damen spårlöst försvunnen. Han vände kvickt på klacken och klev ut till disken,
  ”Frun? Var är ni?”

Endast tystnaden svarade honom. Han gick fram till ytterdörren för att se om hon hade tröttnat på att vänta och gått ut i ovädret. Men när han skulle öppna dörren kunde han knappt rubba den, blåsten på utsidan hade skapat ett slags sug som gjorde dörren i stort sett omöjlig att öppna. Så den vägen hade fru Gunhild knappast tagit. Så var tusan var hon då? Hans tankar avbröts av en duns ovanför kassan och sedan det hasande lätet igen. Nu började han bli nervös och hojtade med arg röst ut i tomma intet,

  ”Hallå?! Vem där?!”

Tystnad.

  ”Hallå!!!” 

Nu tog han i så att det ekade i den tomma butiken. Tystnaden och mörkret tycktes hånskratta åt honom, även om han själv inte fann den bisarra situationen ett dyft lustig. Länge stod han där och stirrade upp på det svarta taket innan han gav upp och gick efter hinken. 

  ’Jag måste vara väldigt mycket tröttare än jag trodde om jag inbillar mig både gamla damer och hasande ljud från innertaket’ 

Just då klöv en blixt ånyo himmelen och i skenet av den såg han något ligga på golvet under hålet i taket. Han böjde sig ner och lös på objektet med ficklampan, det var en handväska. Han öppnade den och tittade i plånboken efter något som kunde hänvisa till tingestens ägare och hittade ett id-kort. Från den utläste han Gunhild Vittonen, så med all tydlighet hade han inte inbillat sig den gamla damen som numer var spårlöst försvunnen. 

  ’Vad tusan är det frågan om?’

Han lekte med tanken att hämta en stege och undersöka vad det hasande ljudet hade varit genom att klättra upp och kika in i hålet i innertaket.
Dock förkastade vid närmare eftertanke kvickt idén om att klättra på höga stegar i mörkret. Tänk om han gjorde en oavsiktlig piruett, eller om vad det än var som hasade där ovan bestämde sig för att attackera honom? 

Nej bättre att vara klok i förväg bestämde han sig tillsist för. Medan han stod där och funderade över hur han skulle hantera situationen när ljuset väl återkom, hörde han hur dörren till förrådet plötsligt smällde igen med ett brak. Han hoppade högt utav rena förskräckelsen och den hastiga rörelsen på det blöta golvet fick honom att tappa fotfästet. I några ändlösa sekunder kämpade bäste herr Fritz med att återtaga kontrollen över balansen, vilket beklagligt nog fick ett abrupt slut då han handlöst föll baklänges, kraschlandade på ryggen och slog i bakhuvudet. Stjärnor dansade Svansjön inför hans syn och någonstans i fjärran tyckte han sig höra ett klingande skratt, därefter svimmade han.