Försökte mig på att kopiera och klistra in ett word dokument med text här nyss... gick inge bra!
Så nu får jag helt enkelt välja mellan att explodera och kasta ut hela datorn genom fönstret, vilket inte är så käckt om jag vill kunna skriva, eller också acceptera att jag är en total idoit när det gäller datorer, och helt enkelt skriva av det jag skrivit.. hmmm...
Jag väljer det sistnämnda, och skriver av istället.
Så här kommer ett smakprov på en mycket irriterad och ack så blockerad "författares" bekännelser, OBS... det är INTE censurerat från svordomar... varnar i förväg er som är känsliga för detta.... och påpekar också att jag normalt sett vårdar mitt språk, men inte när jag är förbannad... SO BE WARNED!
Söndag 7 februari 2010
Fuck vilken skrivkramp jag har haft och kämpar med även i detta ögonblick... samtidigt som det kliar i fingrarna och längtan efter att skriva river och sliter i min själ och mitt sinne. Det är en sorts sjuk blandning av att vilja skriva på min roman Nihilia (arbetsnamn!) och samtidigt vilja skriva ett filmmanus med ämnet fantasy. Det enda jag vet om det sistnämnda är att det ska handla om omöjlig kärlek och alver... hurra!!!!
Det kommer man ju jävligt långt på...
Jag har till och med försökt mig på att hitta lämplig musik för ändamålet, men icke sa Nicke att fantasin och inspirationen kom åter av detta, som det brukar märk väl!
Skallen befinner sig i någon sorts dimma på skrivarfronten sen mer än ett år tillbaka, så FÖRBANNAT irriterande att jag får lust att slita något i miljontals mikroskopiska bitar!!!
Jag brukar aldrig ha svårt att se bilder till musik, tvärtom. Men nu är det precis som om något ligger och stör sändningen.
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!
Fan i helvete!!!
Jag vill inte vara på dåligt humör!
Jag vill inte ha skrivkramp!
Jag vill vara fri i sinnet! FRI!!!!
Varför ska det vara så helvets, jävla svårt för?!
Jag brukar väl aldrig ha svårt för att uttrycka mig på papper?! Men nej då, fan heller att det ska gå när inget annat heller fungerar i skallen! JAG ÄR SÅ FÖRBASKAT TRÖTT PÅ ATT HA ME/CFS...
Det jävliga är att jag har ingen handling... jag har en sort av karaktärerna men that´s it.
Vad tusan gör jag????
Hur får jag detta menlösa tillstånd av att vilja, men att inte kunna, att släppa?
För uppenbart kan jag skriva sånt här menlöst pladder, men inte det mitt hjärta och sinne värker efter att skriva... håller jag på att mögla samman i skallen eller vad är det frågan om?!
Jag får ju för i helvete inte fram en enda till skrivandet vettig bild i skallen hur mycket jag än försöker!!!
Visst, jag har hört den förr, "du försöker förmycket", jo förvisso, men när jag inte gör det då?
Varför kommer det inget då heller?!
Varför kommer det sån här smörja i mängder? Här är det lustigt nog ingen kramp...
Dessa osammanhängande och oanvändbara fragment av bilder gör mig bara än mer förvirrad...
Ena stunden ser jag bergskedjor med snö på toppen, uppifrån som om jag flyger. För att i nästa stund vara mitt i en krigs scen från gud vet när, svärd och skit... för att i nästa stund bli bortsläpad av fienden????????????????????????? ?????????????????? ???????????
Varför kan det inte hänga samman istället så att jag får ut något av det?!
Jag har helt enkelt motorolja i skallen, och alla tankar bara glider av banan och ner i fördärvet...
Jag får lust att slå ihjäl en kudde, röka upp ett helt paket cigaretter (läs: jag röker INTE, jag snusar!!!!), springa ifrån mig själv, skrika tills jag tappar rösten, slita mitt hår tills jag får en sån där vansinnigt vacker och ypperligt tilltalande flint längst upp på huvudet, med lite hår kvar längst sidorna!!!!!!!!!!!! Jag känner för att bli Dr Jekyll och Mr Hyde! Vansinnig, galen, hysterisk, skrämmande!!!! Jag känner en enorm lust att klättra på väggarna och kräla runt i taket likt en galen vampyr i en dålig skräckfilm!!!!!!!!!!!!
Yla mot månen för faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Ta fram en kökskniv och choppa sönder allt i min väg samtidigt som jag skrattar hysteriskt....
Jag håller helt enkelt på att bli galen av denna års långa väntan på att kunna ta upp mitt skrivande igen... Och varje gång jag försöker så hamnar jag EXAKT här... what the fuck?!
Det är för fan plågsamt... det känns som om jag blivit rånad på min käraste ägodel...
Och smärtan eskalerar bara för varenda eviga gång jag hamnar i detta stinkande träsk av pladder skriverier... men det är det enda som tycks vilja välla ur mig likt lava ur en ursinnig och kontrollös vulkan.
Har jag blivit lobotomerad av en galen professor medan jag sover, eller vad tusan är det frågan om?! Är det någon ny form av avancerad hjärntvätt som i min pjäs Den Nya Människan?!
Är det lågfrekventa tjutet som jag vissa nätter hör i mina öron, inte tinitus, utan en sändare in opererad i min hjärna, enbart placerad där för att på dagarna störa mig i mitt skapande?!
Sitter det en grön och lila prickig utomjording med ett illmarigt leende över läpparna och trycker på ERROR knappen varenda gång en skapande tanke dyker upp i mitt undermedvetna, så att det för allt i världen inte ska kunna nå fram till mina medvetna tankar????????!!!!!!!!
Man kan ju bli paranoid för mindre ju!
Finns det olika sorters skrivkramper?
För det är ju plågsamt uppenbart att jag på knappa timmen har knattrat ihop snart två sidor (i word) skitsnack, men det som jag som sagt vill skriva om, det är lika spårlöst borta som de spår som "ryska spiondäck" efterlämnar ( min f.d. svärfar hade detta uttryck för helt blankslitna bildäck).
Eller som min kloka mor uttrycker det, lika osynliga som en grå åsna i dimma!
Själv känner jag mig som Kalle Anka brukar se ut ögonblicket innan han exploderar på knattarna. Ni vet, när han ler det där vansinnes leendet samtidigt som han kniper ihop ögonen till smala springor.
Det är sådana som mig (som jag känner mig nu) som jag föreställer mig när jag skriver mina noveller om utomjordiska tvångströjor som flyger av väggen och attackerar sitt stackars "offer" (dvs mig i detta ögonblick), så snart denne avviker från ett "normalt" beteende! Och nej, jag har INTE rökt på, och jag är tyvärr spik nykter!!!!
Jag har inte glömt att ta min psykmedicin heller syrran!
Jag är helt sonika less, less på att inte kunna uttrycka det jag vill, less på att inte kunna knyta upp denna knut av sisyfosarbete som min skrivkramp innebär, less på att vara så här... menlös som författare!
Och när jag lessnar brukar det bubbla upp de mest sinnessjuka saker ur mitt griniga sinne...!
Kanske ska satsa på att skriva sinnessjuka, menlösa saker som ingen vill läsa, istället för att försöka skriva något som det i alla fall är en tillstymmelse av kvalitativt läsvärde i?!
Jag ser boktitlarna framför mig likt ett illrött stoppljus i änden av den svarta tunneln:
FÖRFATTAREN SOM INTE VISKAR MED BOKSTÄVER
MYSTERIET MED DEN ALDRIG AVTAGANDE BULLSHITEN
DÖDLIG UTGIVNING
Och så vidare....
Är det någon som känner igen sig, eller är jag ensam i detta stinkande träsk av ångest, frustration och växande galenskap?
Please do tell...
