Ja jag erkänner...
Skamset och med nedslagen blick kryper jag skyldigt till korset. Ja, jag är urusel på att uppdatera bloggen trots "löften" och de godaste av intentioner. För tro mig, jag har med handen på hjärtat verkligen tänkt att uppdatera i varje fall en gång i veckan.
Sen kom livet, vardagen, sjukdomar och alla dessa måsten emellan, och i ärlighetens namn vill jag inte förvandla min blogg till ytterligare ett måste.
Jag vill att bloggen ska vara lustfylld, både för mig och för er som läser den, och för mig rimmar det ack så illa med tvång.
Jag vet att man "tappar läsare" genom att inte uppdatera frekvent, men so be it i så fall. Själv skriver jag hellre ett inlägg när lusten faller på och jag har något att förmedla, än menlöst pladder på given tid "bara för att".
Så, nu när bikten är ur världen, hur går det då med romanen?
Långsammare än önskvärt men definitivt åt rätt håll. Jag börjar närma mig 25´000 ord vilket är lite mer än en fjärdedel av boken förutsatt att jag når målsnöret.
Det är också precis lika möjligt att jag spräcker det och rusar förbi de 80´000 ord som jag har satt upp som slutmål. I dagsläget har jag inte en susning om vart jag landar, det återstår att se. Vilket också är en del av tjusningen med att författa. En annan tjusning (i varje fall för mig) är att se hur manushögen växer varje gång jag skriver ut, vilket jag gör efter var tionde sida.
Denna hög har placerats på skrivbordet väl synlig som en fysisk påminnelse om att arbetet, om än periodvis långsamt, faktiskt fortskrider.
För även om appen jag använder för att hålla koll på antal ord, tid, delmål och slutmål delger mig tillfredsställande data är det för mig ändå mer verklig framgång att se detta rent fysiskt.
Att kunna ta på det, lyfta högen med närmare 40 sidor och känna vikten och se framför mig alla dessa ord som jag faktiskt har skrivit.
Det gör mig stolt över det arbete jag hittills lagt ner, och ger mig modet att fortsätta även när det där berömda tvivlet obarmhärtigt smyger sig på.
För tvivlet finns där, trots alla positiva kommentarer jag fått och får av de som fått läsa och bedöma min "bäbis".
Och jag är övertygad om att det är bra, i varje fall för min del, då tvivlet triggar mig att göra mitt yttersta för att skapa en bra berättelse.
Vilket i det här fallet har varit ett nöje kombinerat med något av en huvudvärk då jag tydligen har svårt att hålla mig till bara en genre...
Med det inte sagt att storyn faller platt, tydligen tvärtom, men det presenterar något av en svårighet när det kommer till att placera boken i ett fack.
Nu vet jag inte om detta är en för- eller nackdel och jag tror att svaren kommer att variera beroende på vem jag frågar. Men för mig är detta en blandad tjusning för å ena sidan avskyr jag allt som kategoriseras och tvångsplaceras i fack.
Å andra sidan vet jag inte hur en crossover mottas... och jag vill ju trots allt bli läst.
Samtidigt tror jag helhjärtat på storyn och är övertygad om att den kommer att göra sitt jobb, vilket är att underhålla.
Självklart kommer inte alla att älska den, och det är väl tur att smaken är delad.
Men för de med öppet sinne, morbid humor och en förkärlek till det stundvis otäcka kommer den inte att bli en besvikelse.
Nu kanske du upplever mig som lite väl säker på min förmåga att underhålla, men utan en viss form av tilltro till det jag pysslar med kan jag inte skapa.
Kan någon det?
Trevlig alla hjärtans dag allesammans!
//Monie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar